Fotografera är kul, och att titta på resultatet

De flesta som känner mig har på senare år ofta sett mig med en kamera i näven. Att fota är ett sätt att minnas saker som hänt, och det är också därför jag försöker fota så mycket jag bara kan, jag har ju ett rätt dåligt minne många gånger.

Men många gånger har bilderna fastnat på en hårddisk någonstans och sällan tittats på igen. Det tycker jag inte alls är särskilt kul, och för att råda bot på detta har jag börjat med att göra böcker av det jag fotar. Det är jättelätt, Fotobok.com har en trevlig programvara som är enkel att jobba i för ovana, och resultatet är en riktigt snygg inbunden bok till ett i mitt tycke rimligt pris. Boken "I väntan på filur", kostade 345 kronor inkl frakt från tryckeriet i Tyskland.

Men fotografering är, liksom många andra hobbies, en hobby där man vill utvecklas. Och utvecklas kan man göra både skicklighetsmässigt, men även utrustningsmässigt. När jag för ungefär två år sedan på allvar började planera inköpet av en kamera så var det primära syftet att fotografera bandy, och därför började jag med ett teleobjektiv. Senare blev jag sugen på att kunna fota lite andra saker, som tex fester, barn, natur etc och då utökade jag utrustningen med en normalzoom. För ett år sedan ungefär gick jag en porträttfotokurs och inför den köpte jag en blixt som går att sätta på kameran. Nu känner jag att jag vill gå ett steg ytterligare i porträttfotandets ädla konst och har köpt en studioblixt och en "lamphållen" blixt. Den sistnämnda använder jag till bakgrunden, så att den blir vit och fin.

Eftersom jag hade kameran på stativet, så använde jag min iPhone för att fota studion :) Det krävs inte så mycket för en enkel hemmastudio. Bakgrunden är två stora vita lakan från IKEA, den lamphållna blixten jag skrev om ovan sitter i en spotlight, som i sin tur är fastklämd på stolsryggen nere till vänster. Studioblixten sitter på ett stativ med ett paraply.

Jag tänkte avsluta med en uppmaning: Fota mera, men framför allt, gör något av bilderna, lås inte in dem på en hårddisk för att glömma bort dem!

Att visa hänsyn

När vi stod och väntade på tåget igår eftermiddag var det väldigt trångt på perongen, och det fanns inte riktigt utrymme att flytta sig så mycket med resväskor och barnvagn. En dam tänder då en cigarett och ser ytterst besvärad ut när jag artigt ber henne att inte röka just där, då jag själv mår väldigt illa av cigarettrök och har en 4-månaders bebis i barnvagnen mindre än en halvmeter från där hon står. Vissa personer vet inte vad ordet hänsyn betyder tydligen!

Och när vi kliver av tåget ställer sig en man och tänder cigaretten innan han ens klivit av tåget! Det är när jag stöter på sådana personer som jag är för att införa förbud mot rökning på ännu fler platser i vårt avlånga land. Det finns alldeles för många personer som inte bryr sig om de saboterar för sin omgivning med sina cigaretter! Är det så svårt att gå undan, eller vänta tills det är möjligt att gå undan?

Länge sedan sist

Nu var det länge sedan jag gjorde ett inlägg här. Inte för att det funnits lite att skriva om, utan för att det funnits lite tid att skriva på. Det har blivit ett antal övertidstimmar sista tiden, och dessutom ett bröllop för 14 dagar sedan, mitt eget.


Brölloppet var på min födelsedag och jag kunde inte låta bli frestelsen att fota vigselakten själv med fjärr till kameran, som stod på ett stativ i ett hörn. Det var en liten tillställning med bara den allra närmaste släkten. Och på söndagen blev det namngivning för lille Wilhelm, men då med ytterligare lite släkt på Annas sida. Det var en underbar helg, även om väldigt lite i praktiken ändrats av giftermålet, annat än att Anna fått byta efternamn då.

Jag har själv fixat med mitt efternamn, då jag alltid stavat det Lindquist, men skattemyndigheten har envisats med att stava med v istället. 1800 kronor kostade det, men när nu ytterligare 2 personer får mitt efternamn tänkte jag att det kunde vara värt att få det rättstavat officiellt också.