SD har ingen koll på arbetsmarknadsstatistik, förvånad?

Det går att ha massor av synpunkter på Magdalenas (och vilken annan finansministers) beskrivning av verkligheten i vårbudgeten. Men Sverigedemokraterna gör ett rejält självmål i dagens Svenska Dagbladet.

SD skriver följande

Dessutom väljer Magdalena Andersson att, i stället för arbetslöshet, prata om antalet sysselsatta. Finansministern menar bland annat att den svenska arbetsmarknaden är stark och hänvisar till just sysselsättningen, vilken hon beskriver som "hur stor andel av svenska befolkningen som har ett jobb" – något som är grovt missvisande, och sannolikt ett fullt medvetet drag.

Och ja, antalet sysselsatta är inte ett jättebra mått, man bör använda sysselsättningsgrad, dvs andelen av befolkningen som är sysselsatta. När jag läste det här stycket var det också vad jag trodde de syftade på tills de kom med följande bit.

 Som många redan känner till är begreppet ”sysselsatta” mycket brett, och inkluderar även bland annat personer som ingår i diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Några exempel på dessa är nystartsjobb, instegsjobb eller andra projekt där staten på något sätt är inblandad via subventioner till arbetsgivaren. En stor del av dessa sysselsättningar är med andra ord inte att likställa med riktiga jobb. Ett tydligt definierat mått är däremot just arbetslöshet, där Sverige ligger på en föga imponerande 14:e plats inom EU.

Men stopp och belägg. Här är SD ute och cyklar rejält, eftersom sysselsättningen är en central del i formeln för att beräkna arbetslösheten. Om sysselsättningen "innehåller fel saker", så gör måttet på arbetslöshet det också.

I arbetsmarknadsstatistiken (SCBs Arbetskraftsundersökning) så delas Sveriges befolkning in i grupper beroende på arbetsmarknadsstatus. Första steget är att dela upp i arbetskraften och ej i arbetskraften. I arbetskraften ingår alla som har arbete (sysselsatta), samt alla som aktivt söker arbete (arbetslösa). I gruppen ej i arbetskraften ingår alla som ej aktivt söker arbete, tex sjukpensionärer, sjukskrivna utan arbete, ålderspensionärer, studerande och värnpliktiga.

Gruppen sysselsatta är i sin tur uppdelade som i arbete och frånvarande hela veckan. Frånvaron kan vara sjukdom och semester, men även frånvaro att skiftarbete gör att man har ledig vecka och liknande.

Såhär skriver SCB i sin dokumentation av statistikens framtagning gällande arbetsmarknadspolitiska program

- personer som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program räknas som sysselsatta. Det kan gälla t.ex. offentligt skyddat arbete, Samhall, start av näringsverksamhet eller anställning med lönebidrag eller anställningsstöd.

Samt

Med heltidsstuderande i AKU avses personer som går i reguljära utbildningar såsom grundskola, gymnasieskola och högskola, men också vissa arbetsmarknadspolitiska program vilka betraktas som utbildning  

 Markeringen med fet stil är ditsatt av mig.

Såhär långt kan tyckas att SD har rätt i sin kritik, att sysselsatta innehåller subventionerade jobb. Men då bör man också betänka hur arbetslösheten beräknas.

Antalet arbetslösa divideras med summan av antalet arbetslösa och antalet sysselsatta.

Arbetslösheten sjunker alltså när variabeln som SD kritiserar ökar. Hur kan då arbetslösheten vara så mycket bättre än sysselsättningen (då inte i antal, utan graden). Dessutom är debattartikeln undertecknad av Jimmy Åkesson och SDs ekonomiskpolitiske talesman Oscar Sjöstedt. Har man inte bättre koll på arbetsmarknadsstatistiken bör man kanske ta en lämpligare possition i partiet än ekonomiskpolitisk talesperson.

Jämställdhet, vad är det?

Område som diskuteras flitigt i dagens samhälle är jämställdhet och feminism. Det är ett par viktiga områden som jag ännu inte berört här i min blogg. I den poddradio jag nämnde i föregående inlägg, skeptikerpodden, pratades det en del om feminism i det senaste avsnittet (avsnitt 42). På Skepchickse finns ett intressant blogginlägg från en av deltagarna i paneldebatten i avsnittet.

Jag är själv varm anhängare av en hel del feministiska idéer, men som det också nämns i avsnittet av skeptikerpodden så finns det en del underliga föreställningar bland en del feminister. Om sen ordet feminism är bra eller inte är en helt annan diskussion.

Ett par saker jag funderat på gällande jämställdhet är lönebildning och andel personer i styrelser etc.

En sak som jag tror de flesta i Sverige kan skriva under på är "Lika lön för lika arbete". Men en fråga jag ställer mig är, vem är ansvarig för att det ska fungera? Har företaget ett ansvar för att lönen efter skatt ska vara lika för män och kvinnor, eller är det lönekostnaderna före skatt som ska vara lika och utjämning efter skatt är statens ansvar? Detta är i min mening inte en helt trivial fråga, eftersom det kan påverka anställningsbarheten för män respektive kvinnor.

En annan tanke är det här med andelen personer i en styrelse. Om det tex finns 6 platser i en styrelse, är det då så att det ska vara de 3 bästa kvinnorna och de 3 bästa männen i styrelsen, eller räcker det att man väljer de 6 mest lämpade personerna och struntar i kön? Det är naturligtvis så att det är bra om det är en någorlunda jämn fördelning, men ibland blir diskussionen lätt absurd, när 2 av ett kön och 4 av det andra vid en given tidpunkt ses som ojämställt. Eller ännu värre, som efter valet 2002, om jag minns rätt. En tidning skrev om ledamöterna i kommunstyrelser eller något liknande kommunpolitiskt organ, där en kommun hade 7 män och 4 kvinnor, vilket naturligtvis var fruktansvärt ojämställt. Det fanns dock en annan kommun som var mycket mer jämställd, då motsvarande siffra där var 7 kvinnor och 4 män!

Riksbankens pris till Alfred Nobels minne

Idag har vetenskapsakademin utsett pristagarna till Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Som vanligt när man läser kommentarerna till de stora dagstidningarnas rapportering (såsom SvD, DN och Aftonbladet, samt E24) så är många väldigt nedlåtande till priset och att det utdelas tillsammans med de riktiga Nobelpriserna. Men visst är nationalekonomi en vetenskap, även om den inte är lika hård som de traditionella naturvetenskaperna, och som sådan har det sin plats på årets finaste prisutdelning. Eftersom ekonomi, liksom tex psykologi, handlar om människors beteénde är det en vetenskap vars resultat ständigt kommer att ifrågasättas och ändras, men det gör inte vetenskapen mindre riktig eller för den delen mindre viktig, snarare tvärt om.

Årets pris går till de båda amerikanerna Dale Mortensen och Peter Diamond samt cypriot-britten Christopher Pissarides. De har jobbat mycket med teorier inom mitt område, arbetsmarknadsekonomi. Några fördommar jag ofta mött är att "nationalekonomer gör en massa orealistiska antaganden" och "nationalekonomer tror på perfekt konkurrens på alla marknader". Årets pris visar på felaktigheten i båda dessa fördommar. Visst, ekonomer gör ofta en hel del antaganden, där vissa kan vara mer eller mindre realistiska. Det går dock att dela upp antagandena i två grupper, de som påverkar resultaten (här är realism viktigt) och de som inte påverkar resultaten men gör det mycket enklare att räkna (dessa antaganden behöver ej ha verklighetsförankring). Perfekt konkurrens är inte heller något som nationalekonomer tror existerar på alla marknader, utan en referensram för att mäta mot.

Om det inte hade funnits transportkostnader (varken direkta eller indirekta i form av miljöpåverkan), alla hade haft fullständig information (2001 års pris handlar om detta) med mera, med mera så hade fri konkurrens utan inblandning av staten varit det bästa alternativet. Nu är så inte fallet, det finns till exempel sökkostnader, som årets pristagare visat på. Det gäller både kostnader för att sälja en vara (eller bjuda ut sin arbetskraft), eller att köpa en vara (anställa personal). I dessa fall är det effektivt att staten går in och reglerar marknaden på ett eller annat sätt (tex A-kassa). Existensen av en Arbetslöshetsförsäkring gör att det blir möjligt att byta jobb utan att det kostar en förmögenhet i utebliven lön, samtidigt som en väldigt generös försäkring gör att fler väljer att inte arbeta. Detta är egentligen inte särskilt kontroversiella resultat, då ekonomer ofta inte lägger någon värde resultaten, utan enbart kallt konstaterar hur verkligheten ser ut (för närvarande, en del saker kan ju ändras imorgon). De nationalekonomer jag träffat har oftast varit mer pragmatiker än ideologer (med några tydliga undantag naturligvis), i vilket fall när det gäller hur deras (vår) vetenskap ska användas, och jag försöker själv ha den inställningen. Det är trots allt politikernas roll att använda de vetenskapliga resultaten i sina ideologiska ramverk för att ta fram vägen mot det samhälle de vill uppnå, min roll är enbart att ta fram bästa möjliga underlag basserat på dessa resultat av hur verkligheten ser ut.