Riksbankens pris till Alfred Nobels minne

Idag har vetenskapsakademin utsett pristagarna till Riksbankens pris till Alfred Nobels minne. Som vanligt när man läser kommentarerna till de stora dagstidningarnas rapportering (såsom SvD, DN och Aftonbladet, samt E24) så är många väldigt nedlåtande till priset och att det utdelas tillsammans med de riktiga Nobelpriserna. Men visst är nationalekonomi en vetenskap, även om den inte är lika hård som de traditionella naturvetenskaperna, och som sådan har det sin plats på årets finaste prisutdelning. Eftersom ekonomi, liksom tex psykologi, handlar om människors beteénde är det en vetenskap vars resultat ständigt kommer att ifrågasättas och ändras, men det gör inte vetenskapen mindre riktig eller för den delen mindre viktig, snarare tvärt om.

Årets pris går till de båda amerikanerna Dale Mortensen och Peter Diamond samt cypriot-britten Christopher Pissarides. De har jobbat mycket med teorier inom mitt område, arbetsmarknadsekonomi. Några fördommar jag ofta mött är att "nationalekonomer gör en massa orealistiska antaganden" och "nationalekonomer tror på perfekt konkurrens på alla marknader". Årets pris visar på felaktigheten i båda dessa fördommar. Visst, ekonomer gör ofta en hel del antaganden, där vissa kan vara mer eller mindre realistiska. Det går dock att dela upp antagandena i två grupper, de som påverkar resultaten (här är realism viktigt) och de som inte påverkar resultaten men gör det mycket enklare att räkna (dessa antaganden behöver ej ha verklighetsförankring). Perfekt konkurrens är inte heller något som nationalekonomer tror existerar på alla marknader, utan en referensram för att mäta mot.

Om det inte hade funnits transportkostnader (varken direkta eller indirekta i form av miljöpåverkan), alla hade haft fullständig information (2001 års pris handlar om detta) med mera, med mera så hade fri konkurrens utan inblandning av staten varit det bästa alternativet. Nu är så inte fallet, det finns till exempel sökkostnader, som årets pristagare visat på. Det gäller både kostnader för att sälja en vara (eller bjuda ut sin arbetskraft), eller att köpa en vara (anställa personal). I dessa fall är det effektivt att staten går in och reglerar marknaden på ett eller annat sätt (tex A-kassa). Existensen av en Arbetslöshetsförsäkring gör att det blir möjligt att byta jobb utan att det kostar en förmögenhet i utebliven lön, samtidigt som en väldigt generös försäkring gör att fler väljer att inte arbeta. Detta är egentligen inte särskilt kontroversiella resultat, då ekonomer ofta inte lägger någon värde resultaten, utan enbart kallt konstaterar hur verkligheten ser ut (för närvarande, en del saker kan ju ändras imorgon). De nationalekonomer jag träffat har oftast varit mer pragmatiker än ideologer (med några tydliga undantag naturligvis), i vilket fall när det gäller hur deras (vår) vetenskap ska användas, och jag försöker själv ha den inställningen. Det är trots allt politikernas roll att använda de vetenskapliga resultaten i sina ideologiska ramverk för att ta fram vägen mot det samhälle de vill uppnå, min roll är enbart att ta fram bästa möjliga underlag basserat på dessa resultat av hur verkligheten ser ut.