Sex och otrohet

I torsdagens brännpunkt i SvD skrev Helena Soto om en otrohetssajt under rubriken Dejtingsajt lockar med otrohet. Denna debattartikel har kommenterats av ett flertal bloggar däribland Polisstaten och Passionssystemet. Helena siktar noga, men missar grovt. Polisstaten och Passionssystemet kritiserar henne, men åt minstonde passionssystemet lyckas inte heller de riktigt träffa målet.

Helena Soto skriver om vår gudagivna moral och etik, vilket känns mycket förlegat som jag skrivit om tidigare. Passionssystemet skriver att otrohet existerar som begrepp eftersom vi lever i par, och att om vi levt efter en polygam norm hade svartsjuka och otrohet försvunnit. Det känns som en oerhörd förenkling av människan, som inte riktigt fungerar. Polisstaten är betydligt träffsäkrare när den skriver att otrohet bara är fel om man tror på bibeln. Om man lovat varandra att inte ha sex med andra är en annan sak, men han kan själv inte lova trohet, bara ärlighet.

På Newsmill publicerades under torsdagen ett inlägg av Janette Eriksson och Anna Hellman, gällande att de ej får lån från ALMI, med hänvisning till "etiska riktlinjer". De ville öppna en betallinje där de vill anställa långtidssjukskrivna för att ge råd inom ett stort antal områden. Problemet är att de redan idag har en betallinje där kvinnor diskuterar bland annat sex med de som ringer. De har även en annan betallinje, där råd ges från medier för livsavgörande beslut, vilket inte anses som problematiskt.

Vad är otrohet? Nu var det länge sedan jag såg en sådan undersökning, men som jag minns brukar många undersökningar visa på att majoriteten tycker att gränsen går vid att ha sex med en person annat än sin partner. Vissa går så långt som att tankar på andra personer räknas som otrohet, andra sätter gräns vid kyssar, porrsurfande eller telefonsex. Själv tycker jag inte det går att sätta en skarp gräns för vad som generellt bör betraktas som otrohet.

Inom vissa kulturer anses älskarinnor (eller älskare) vara helt ok, medan i Sverige ter det sig överlag vara moraliskt fel att ha detta. För väldigt många fungerar kärnfamiljen utmärkt, men att generalisera därifrån och säga att kärnfamiljen är det enda korrekta känns för mig främmande. Jag lever gärna själv i en kärnfamilj, men att därifrån säga att andras val av sexuellt levnadssätt är fel om det inte är kärnfamilj känns mycket underligt. Så länge alla personer är införstådda tycker jag inte det är konstigt med polyamorösa förhållanden, swingerklubbar eller telefonsexlinjer.

Otrohet handlar till syvene och sist om att bryta ett förtroende med sexuella handlingar, inte dessa handlingar i sig. Ett förhållande är två (eller flera) personer som på något sätt ska samsas om livet, på gott och ont. För att det ska fungera krävs att personerna har förtroende för varandra, och om någon bryter detta förtroende så blir det problem. Vad som är otrohet beror alltså, enligt mitt sätt att se på saken, på hur förtroendet mellan personerna ser ut.

Inlägg som de från Polisstaten och Passionssystemet har vissa poänger, men de missar ändå målet i min mening. Passionssystemet generaliserar lika mycket som Helena Soto, men med motsatt ståndpunkt och det är knappast bättre. Vad gäller polisstaten så tycker jag inlägget har rätt i sak, men jag håller inte med om vad ordet otrohet betyder. Men det kan ju vara jag som har en underlig inställning till ordet, eller?